"Människor frågar ofta hur vi kan förebygga den psykiska ohälsa som finns i vårt samhälle. Att upptäcka lekens läkande förmåga kan vara ett av svaren", skriver Clarence Crafoord i boken Barn som inte leker. (Folkman & Svedin, 2003, s. 11) Tanken hisnar, vad skulle inte kunna förebyggas om barn gavs möjlighet att skapa ordning och struktur i krisartade upplevelser inom lekens trygga ram. En utopi, javisst - men värt att sträva efter. Leken är ju barns möjlighet att berätta det de inte har ord för, något som pedagoger som arbetar med yngre barn är väl förtrogna med.
     Under senare år har vi på grund av olika händelser uppmärksammat barns möjligheter att klara av kriser av skilda slag. Med kris menar vi en allvarlig händelse som överväldigar en människa så att hon inte förmår handskas med och ha makt över de känslor som uppstår. Bestörtning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse som barnet inte har mental beredskap att möta. Barnens erfarenhet och förmåga att hitta lösningar räcker inte till för att förstå och kontrollera situationen.
     De flesta av oss sammanknippar ordet trauma med plötsliga, dramatiska händelser och stor psykisk påfrestning. De traumatiska händelserna ligger utanför vanlig mänsklig erfarenhet och uppfattas som outhärdliga. Man brukar skilja på tre olika traumatiska kriser: förlust, kränkning och katastrof.
     När det gäller förlust eller katastrof behöver inte personen själv ha drabbats direkt för att traumatiseras, det kan vara tillräckligt med hot om förlust eller att bevittna en katastrof. Rädslan blir ett sätt att skydda sig. Att ta bort upplevelserna är inte möjligt, men med rätt bemötande och i vissa fall behandling går det att gå vidare.
     Vad som är traumatiskt för barn beror på flera faktorer. Sammanhanget där händelsen äger rum är av vikt, liksom tidigare upplevelser och erfarenheter. Ett barn som upplever en hotfull situation tillsammans med sina föräldrar - och där de vuxna behåller sitt lugn - kan visserligen bli skrämd men det behöver inte bli så allvarligt. Om de vuxna däremot blir skräckslagna - eller är frånvarande - kan barnet uppleva ett trauma. Om barnets livsomständigheter gör att det ofta utsätts för traumatiska händelser, kan olika mentala mekanismer kopplas på för att hjälpa barnet leva med det som sker. Som försvar mot starka inre känslor som väcks till liv av stegrande påfrestningar kan förnekande, bortträngning och undertryckande av de känslomässiga reaktionerna ske.
     Barn kan dessutom utnyttja dissociation, vilket betyder att det automatiskt uppstår en barriär mellan känslor, tankar och beteende. Dissociation kan vara ett effektivt sätt att skydda sig mot psykisk smärta. En flicka beskrev hur hon låtsades att hon såg sin hemsituation, som var fylld av misshandel och övergrepp, som på en film. Hon blev en slags åskådare utan att reagera känslomässigt. Ett annat exempel är en sjuårig pojke som misshandlades av sin styvfar. I terapi berättade han hur han under misshandeln låtsades att han la sitt huvud i moderns knä. Sedan han lärt sig att föreställningsmässigt befinna sig i mammans famn kände han inte smärta vid övergreppen.
     Människor i vuxen ålder som under barndomen använt sig att förnekandet av traumatiska upplevelser kan uppleva att de även som vuxna avskärmar sig från känslor. Det kan vara människor som använt sig av någon slags självhypnos för att klara psykisk eller fysisk smärta. Följden kan bli en emotionell ytlighet där personen förlorar förmågan att uppleva känslor.

     Efter flodvågskatastrofen i Asien julen 2004 fördes en intensiv diskussion om hur viktigt det är att barnen får möjlighet att tala om det inträffade. Jag undrade omedelbart var de yngre barnen tog vägen i den diskussionen. Små barn som ännu inte tillägnat sig det talade språket och analysförmågan fanns inte med. För dessa barn kan leken vara ett sätt att få säga det man inte har ord till. Leken tillsammans med en tillåtande vuxen ger barn möjlighet till meningsskapande.
     En bekant berättade att hon på en familjefest under nyåret förvånats över hur de yngre barnen lekte "Flodvågen kommer". Hon häpnade över att barnen ville leka något så otäckt - att det kunde vara deras sätt att försöka begripa katastrofen hade hon inte tänkt på. En annan bekant berättade hur hennes dotter lekte att Ken och Barbie kämpade i flodvågorna, precis som hon sett på teve hur människor från katastrofområdet gjort. Medan vi vuxna satt som förstenade framför nyhetssändningarna och talade om det så blev leken ett sätt för barnen att hantera sin oro. Det som skapat rädslan kan övervinnas i lek och målning. Lek och skapande ger möjlighet att känna sig både rädd och modig, i leken kan man till och med skratta åt det farliga.
     Genom lek skapar barnet situationer där det lär sig klara av den verklighet som det gestaltar i leken. Barn som är goda lekare är ofta bra på att ta sig runt konflikter utan att ta till våld. Att genom lek återupprepa en svår händelse är vanligt hos traumatiserade barn. Leken blir då för barnet vad samtalet är för vuxna - båda har en läkande effekt. Upprepning med en viss förändring karaktäriserar den posttraumatiska leken. Om och om igen leker barnet händelsen och kan på så sätt reducera sin ångest och bearbeta sina upplevelser. I allmänhet är barnen omedvetna om att temat i leken är just detta. Det som finns kvar är ett minne men som inte längre ger mardrömmar eller koncentrationsstörningar. Barnet behöver inte ägna all kraft åt att förhålla sig till det som har hänt, energin kan återigen läggas på annat.
     Att leken har stor betydelse för barns utveckling och lärande är allmänt vedertaget i dag. Eric H Eriksson ansåg att barnet i leken framkallar situationer i vilket det lär sig klara verkligenheten. Eriksson liknade leken vid en skyddshamn för reparationer av illa farna känslor efter stormiga turer på samvarons hav. (Erikson, 1969)

De flesta lekteoretiker menar att barn leker av någon slags lustprincip. Den ståndpunkten delade inte Lev Vygotskij som menade att det finns mycket annat som ger barn lustupplevelser. Han menade också att vi ser lekar hos barn där aktivitetsprocessen i sig inte ger någon lust, men lekarna ger lust om barnet finner resultatet intressant. Det kan gälla sportlekar och resultatlekar. Leken kan bli olustig om resultatet är ofördelaktigt för barnet. Han drog slutsatsen att det inte är rimligt att definiera lek utifrån barnets lustupplevelse.
     Vygotskij ser leken som den viktigaste utvecklingskällan av tanke, vilja och känsla. I leken är de inte skilda från varandra. "I leken befinner sig barnet alltid över sin medelålder, över sitt dagliga beteende; i leken är det som om barnet vore huvudet högre än sig själv", som han formulerade det. Något som en pappa fick bekräftat när han skjutsat sin son till ishockeyträning. Före träningen lekte småpojkarna att de var ishockeyproffs med kända namn. Pappan imponerades av pojkarnas ishockeylek, de åkte skridskor bättre än annars, de parerade och spelade pucken på ett sätt han tidigare inte sett. Men när tränaren blåste i pipan och det blev på allvar, då fanns inte dessa färdigheter kvar.
     Vygotskijs syn på lek och leksaker är danad av en tid när färdigproducerade leksaker inte fanns i större utsträckning, det mesta var enkla vardagsföremål som blev något visst i leken. (Vygotskij, 1981)
     Av samma skäl finns inte heller hos Jean Piaget reflektioner om leksaker som färdiga produkter eller dess roll i leken. Men om ordet leksak innefattar alla föremål i vardagen som i barnets lek blir till något annat så finner vi hos Piaget en hel del. Piagets hypotes om leksaker koncentreras på de situationer där ett föremål har en given form eller betydelse, men som i leken förvandlas till något helt annat. Som exempel gav Piaget barnet som lekte att en pinne var en häst,. Det var förankrat i en särskild erfarenhetsvärld för barnet, pinnen har en form som påminner om en häst. Det tolkade Piaget som ett utslag av barnets tänkande. När barnet i sitt tänkande får klarare minnesbilder och föreställningar framträder symbolleken. Då förstår barnet, menade Piaget, att ett föremål kan symbolisera något annat. I symbolleken anpassar barnet verkligheten till sig själv och gör om den så att den passar in efter dess önskemål och behov. (Piaget, 1945)

När barnen i de nazistiska koncentrationslägren lekte att de bar lik, grävde gravar och transporterade döda till massgravar var det knappast av lust. Det var sannolikt ett slags överlevnadstragedi som hjälpte dem att stå ut med den ohyggliga verkligheten. De lekte det de bevittnat. (Eisen, 1988)
     Något jag möjligen kan ana även i pojken Willis lek. Han hade kommit som asylsökande från Azerbajdzjan. Där hade familjen upplevt ofattbara fasor, bland annat hade pappan dödats under dramatiska omständigheter. Willi var mycket tystlåten och tillbakadragen. Hans allvarliga ögon vittnade om upplevelser utöver det begripliga. Han blev erbjuden att komma till mitt lekrum där det fanns leksaker och skapande material. Willi möblerade dockskåpet som visade en familj. Så tog han leksakssprutan och sa "bakterier" och sprutade in i huset. Smådockorna blev vettskrämda, de försökte gömma sig eller fly ut ur huset men soldater kom efter och sköt ner alla med k-pistar. Efter denna dramatiska lek var Willi mycket nöjd. Det var enda gången han lekte detta tema. Senare lekte han andra lekar - han tog liksom ny sats i livet.
     Annars är upprepningen vanlig i den posttraumatiska leken. Freud menade att upprepningen minskar den obehagliga spänningen. Ju fler gånger barnet upprepar en händelse i aktiv lek, desto mer begriplig och mindre otäck blir den. När ett barn genom lek och skapande ger sina känslor konkreta uttryck ger det en slags förståelse för det egna kaotiska känslolivet. När de destruktiva känslorna frigörs kan också de positiva få komma till uttryck.
     Sofia var tio år när hon kom med sin familj som asylsökande från Kosovo där de hade utsatts för förföljelse. Efter en tid i en asylklass i Sverige började Sofia sluta sig allt mer. Hon ville inte leka, hon åt mycket dåligt, hade mardrömmar, kissade i sängen och ville helst slippa gå till skolan. Sofia kunde inte tala svenska men fick möjlighet att uttrycka sig genom att rita. Hon tecknade deras hus i Kosovo som hade stora hål. Man såg hennes försök att illustrera det bortskjutna taket och hur en människa misshandlas utanför huset. Sofia ritade också stridsvagnar som sköt mot huset. På detta sätt kunde Sofia dela sina känslor med en vuxen. En vuxen som inte frågade ut henne utan istället gav henne möjlighet att närma sig sitt trauma i egen takt. Hon kunde återvända till sina minnen och bearbeta det som hänt. Det var smärtsamt och hon behövde få göra det i den takt hon orkade och förmådde. Att teckna var hennes sätt att gestalta och ge uttryck för vad hon upplevt. Tillsammans kunde vi dela hennes upplevelser.

Den multihandikappade Bosse träffade jag under en ganska lång period för tjugo år sedan. Bosse var då i lågstadieåldern och ett av hans handikapp var dvärgväxt. Hans dröm var att bli fotbollsproffs eller polis - båda lika ouppnåeliga. Men han lekte att han var både det ena och det andra. Otaliga var de tillfällen vi spelade boll med en lätt skumgummiboll eller lekte att han var en tuff polis som jagade busar. Bosses val av lek och hans behov att göra sin egen situation hanterbar blev tydlig. Leken blev önskeuppfyllande. I leken fick han vara den starke som bestämde.
     Freud menade att barnet i leken kan tillfredsställa sina önskningar. I leken kan det använda situationer och föremål från den verkliga världen och skapa sin egen värld. Barnet kan inte alltid få som det vill men leken kan hjälpa det att kringgå detta hinder. (Freud, 1917)
     Magnus betraktades redan som liten annorlunda. Som treåring hade han tänt eld i en papperskorg som stod i familjens kök. Elden hade släckts direkt men rökutvecklingen och uppståndelsen hade förmodligen skrämt den lille pojken. Efteråt hade man inte med ett ord berört vad som skett, berättade mamman. Som sjuåring ritade och målade han en stor teckning med ett hus som brann. I huset bodde många barn som man slängde ut för att de inte skulle brinna inne, berättade Magnus. Vid ett möte med Magnus, nästan trettio år senare, talade han om hur bra det kändes att "få tala om det svåra". Han mindes det alltså som ett samtal, vilket det ju inte var, men genom tecknandet kunde han "berätta" det han inte hade förmått uttrycka i ord.
     Alla barn föds med förmågan att leka men det måste vara de vuxna som för in leken i barnens värld. Det är i relation till de vuxna som den sociala leken växer fram. Normalt sker det naturligt och börjar redan på skötbordet. Med röstläge och ansiktsuttryck visar föräldrarna leksvängningarna och barnet lär sig tolka leksignaler. Föräldern använder ett speciellt röstläge och mimik, "nu äter jag upp dig" och andra kärleksfulla uttryck som signalerar att nu är det lek! Vid ett annat tillfälle, när barnet behöver skyddas från till exempel ett farligt föremål, då har föräldern en annan, allvarlig röst och ett annat ansiktsuttryck. Denna oerhört viktiga livskunskap förutsätter en pålitlig vuxen i barnets närhet. En vuxen som lär barnet leksignaler och som svarar på barnets egna lekinviter.
     Detta samspel är nödvändigt - ett barn kan inte leka "av sig själv". Barn i krigsdrabbade områden, barnhemsbarn och gatubarn som inte har en nära, tillitsfull kontakt med en vuxen missar detta. Det kan leda till att barnet får koncentrationssvårigheter och svårt att låtsasleka. Självkänslan och förståelsen för de egna känslorna störs och barnen kan få svårigheter att kontrollera och planera egna handlingar. Det kan skapa problem att leka i grupp och därmed till en känsla av utanförskap.

Donald W Winnicott förlade leken till ett alldeles speciellt mentalt område, mellanområdet eller det tredje rummet. En plats som finns i relation mellan människor som är betydelsefulla för varandra. Här ryms lek, låtsasvärld, symboler och humor. Leken är inte en inre process men den försiggår inte heller i yttervärlden - utan just i området däremellan, i det tredje rummet. I det lekområdet har barnet en magisk kontroll. Det är ett "rum" som den respektfulle vuxne kan få skåda in i. Leken blir som ett fönster mot barnets själ. (Winnicott, 1981)
     Lekforskaren Catherine Garvey understryker också att det är den vuxne som introducerar leken som en naturlig del i det tidiga samspelet med det lilla barnet. I denna känslomässiga kontakt utvecklas också leendet. Skratt och lek hör ihop och uppstår när barnet mår bra. Vuxna försöker på olika sätt locka fram leendet hos det lilla barnet, något som uppstår i ömsesidighet. Det oväntade kan locka fram skrattet men även det förstorade och överdrivna. Det som är lustfyllt med föräldrarna kan upplevas hotfullt med någon främmande. Leken kräver tillit och trygghet. Tryggheten är än viktigare när leken innehåller skrämmande inslag, när den balanserar mellan lek och hot om i "nu kommer jag och tar dig-leken". (Garvey, 1977)
     Det sjuka, rädda eller förvirrade barnet varken skrattar eller leker. Sara Smilandsky har i sin forskning visat att missgynnade barn med pressade hemförhållande sällan eller aldrig låtsaslekte. Trots att barnen vistades i förskola med tillgång till leksaker, kom ingen lek igång. Även hon ansåg att låtsaslek inte kan läras utan vuxnas hjälp. Att bemästra rollekandets förmåga är alltså inte allom givet. Alltför ofta har man förbisett att den vuxne har en nyckelroll när det gäller att möjliggöra och underlätta värdefull lek. (Smilandsky, 1968)
Vilka rollekar ska man då tillåta? Finns det etiskt oacceptabla lekar? Får barn leka död och begravning? Ska man låta dem leka krig?
     Grunden ska naturligtvis vara att det är "på lek". Det får inte vara tillåtet att medvetet skada sig själv eller andra. Det är också viktigt att en vuxen finns till hands som en trygg bas.
     Det som verkar vara svårast att acceptera är krigslekar. Ska barn under lek tillåtas sikta på någon? Att sikta på någon, det må vara med en "pistol" formad av hårt bröd eller en leksakspistol, är en frågeställning som engagerar många. Kan det möjligen vara så att uttrycket är traditionellt laddat? Kanske har vi inte reflekterat över våra egna reaktioner? Jag tror inte att barn tar skada om vi vuxna säger att vi inte tycker om att de gör så mot mig, alltså lägger problemet hos oss själva utan att värdera barnets val av lek. Det kan ju vara så att barnet i leken arbetar med det eviga temat gott och ont.
     Lekarna hos barn i kris kan vara våldsamma och fyllda av explosioner, död och hot. Som vuxen kan man bli provocerad och existentiellt berörd av den typen av lekar. Men lär vi oss se hur effektivt leken hjälper barn förstå och skapa sammanhang i sin tillvaro kanske vi intar en annan attityd.
     Vi ska också ha i minnet att all aktivitet som barn ägnar sig åt inte är lek.
     Barns sorg kan också visa sig som ilska. Alla pedagoger vet hur barn kan komma i bråk med kamrater och hur vreden på olika sätt kan gå ut över omgivningen. Hur mycket av den förstörelse och misshandel som finns i vårt samhälle som har sin grund i obearbetad sorg kan man bara spekulera om. Sören Carlsson Sanz, verksamhetschef för akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm, beskriver våldet som ett nytt folkhälsoproblem. Han menar att våldsverkare ofta är unga män som vuxit upp utan sin pappa, kanske en sorg dessa ungdomar inte fått möjlighet att bearbeta. Lek och skapande verksamhet är ett sätt att utveckla barns förmåga att hantera konflikter.
     Jag minns en flicka som i sjuårsåldern miste sin pappa i en olycka. Vi hade inlett ett arbete där hon fick möjlighet att bearbeta sin förlust när familjen plötsligt flyttade till annan ort. Flickan och jag hade brevkontakt under en tid och hon skrev om sin saknad efter sin gamla skola, sin lärare och sina kamrater den möjlighet hon hade fått att genom lek och skapande verksamhet dela sina känslor med en vuxen. I tonåren fick flickan stora svårigheter med skolk, familjeplaceringar och även missbruk och snatterier. Jag kan inte låta bli att fundera över om hennes liv kanske hade gestaltat sig annorlunda om hon fått fortsätta sin bearbetning av den svåra kris hon genomlevde. Barn behöver stöd för att bearbeta traumatiska händelser. Obearbetade kriser kan ge problem senare i livet.
     När jag ser tillbaka på min snart trettioåriga praktiska erfarenhet av lek som en specialpedagogisk insats vågar jag hävda att lek och skapande verksamhet ger barn möjlighet att skapa ordning och reda i kaos. Utan lekens trygga ram har yngre barn små möjligheter att leva ut sina känslor. Då kan bortträngning och förnekande vara det som återstår.
     Lek och skapande verksamhet har stor betydelse för barns lärande och utveckling, inte minst i samband med krisupplevelser, därför att det ger barnet möjlighet att

• i lek tillsammans med en förstående vuxen stärka sin förmåga till koncentration
• utveckla sin sociala kompetens
• stärka sin självkänsla
• utveckla sin språkliga kompetens
• skapa mening och struktur i sina upplevelser och därmed möjlighet att bearbeta dem
• stärka sin kompetens när det gäller att styra och planera sina handlingar

Litteratur
Björklund, L & Eriksson, B (2000) Barnet i mötet med livets mörka sidor. Stockholm: Verbum
Cleve, E ( 2002) En stor och en liten är borta. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Dyregrov, A (1997) Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur
Dyregrov, A (2002) Sammenhengen mellom kriseopplevelser og skolprestasjoner. www.krisepsyk.no
Eisen, G (1988) Children and play in the holocaust. Games among the shadows.Boston: The University of Masschusetts Press
Edenhammar, K & Wahlund, C (2000) Utan lek - ingen utveckling. Stockholm: Rädda Barnen Förlag
Edvardsson, G (1985) Barn i kris. Stockholm: Natur & Kultur
Erikson, E H (1969) Barnet och samhället. Stockholm: Natur & Kultur
Falk, K (2003) Barn till döende förlorar sitt stöd. Psykologtidningen, nr. 15/2003
Folkman, M-L & Svedin, E (2003) Barn som inte leker. Stockholm: Runa Förlag
Freud, S (1917) Mourning and melancholia. London: Standard edition. Hogarth
Garvey, C (1977) Play London: Fontana/Open Books
Knutsdotter Olofsson, B (1987) Lek för livet. Stockholm: HLS Förlag
Lindberg, L (2000) Leken inom idrotten. Stockholm: SISU Idrottsböcker
Lindberg, L (2004) Lekarbetspedagogik som ett hjälpmedel i barns sorg.Magisteruppsats vid Högskolan i Gävle. Institutionen för pedagogik, didaktik och psykologi.
Mårtens, Y (2002, 2003) Radioprogrammet Våran mamma är död. Sänt 6 december 2002 och uppföljning 7 februari 2003.
Piaget, J (1945) Play, Dreams and Imitation New York: Norton
Skolverket (2000) Beredd på det ofattbara. Stockholm: Liber
Svenska Röda Korset Om tortyr. www.redcross.se
Smilandsky, S (1968) The effects of socialdramatic play on disadvanteged preschool children New York: Wiley
Tamm, M (2003) Barn och rädsla. Lund: Studentlitteratur
Vygotskij, L (1981) Psykologi och dialektik. En antologi i urval av L-C Hydén. Stockholm: Norstedts
Weirsöe, B (2004) Empatisk kommunikation. Lund: Studentlitteratur
Winnicott, DW (1981) Lek och verklighet. Stockholm: Natur & Kultur

Artikeln i PDF-format >>